LINN

sådär då, har min baby lämnat fasanvägen för gott, och det var INTE kul att behöva städa ur lägenheten som var full av minnen i söndags. grät när jag tog de tunga stegen upp för trapporna och grät när jag tog de ännu tyngre stegen ner. det är ju förfan som att alla minnen och händelser sitter kvar i väggarna där, som att lämna kvar ett litet barn eller nå, så känns det...hatar att jag ska vara så jävla sentimentalisk men det där var en perss alltså.

de blåa fina tapeterna som jag hade en tendens att klaga på, men som just nu i efterhand känns vackra hah